varostreamSomna med Henrik: Sveriges största insomnings-podcast Välkommen till en värld där verklighet möter dröm, där humor flätas samman med allvar, och där varje avsnitt är en inbjudan att koppla av, skratta och kanske till och med somna. "Somna med Henrik" är inte din genomsnittliga podcast. Den är en upplevelse. Henrik, programledaren, har en förmåga att skapa en miljö där lyssnaren känner sig både avslappnad och engagerad. Med en meditativ ton, erbjuder han timslånga program som kan beskrivas som en "totalt wacko stream of consciousness". Men det är detta unika tillvägagångssätt som gör podden så speciell. Om du någonsin har föreställt dig en blandning av Lindeman, "På minuten", Calm/Headspace, "Sommar i P1" och en lätt berusad vän som berättar en historia, då har du en ungefärlig uppfattning om "Somna med Henrik". Varje avsnitt är som en resa genom Henriks tankar, där vissa delar får dig att skratta högt, medan andra får dig att flyta iväg i en drömli
Episodes
Konspiration
Hej Somna. Hej ska du ha, vad kul att du är här. Kul att jag är här. Allt är så kul. Hur mår du? Jasså. Fan vad dark. Det var något jag sa mycket förr i Somna med Henrik, och det kommer från en kompis som satt på kyrkans barntimme när han var liten. Han skar i papp med en mattkniv, prästen kom fram och sa "så där gör man inte", kompisen tyckte att prästen hade fel och prästen tyckte att det där måste tillrättavisas. Så blev det dragkamp, och det var i den dragkampen som knivspetsen hamnade på prästens flint. Min kompis fick åka hem från barntimmen. När han sen berättade det här sa hans kompis "fan vad dark", och det är därifrån det kommer. Är den inte intressant, den där tanken om att eliten håller tyst om saker? Jag ser det på Facebook. Det kan handla om vad som helst, om vaccin eller 5G eller Trump. Varenda gång känner jag att något inte går ihop, och det är inte för att jag vet bättre. Det är för att jag inte tror att vi klarar av att tiga. Vi behöver prata och skvallra. Folk erkänner ju mord de har begått bara för att de blir fulla på krogen en kväll. Ta det där med att jorden skulle vara platt. Vad vinner man på att ljuga om det? Vad är det man uppnår? Om vi tänker oss månlandningen, att den aldrig ägde rum. Det var flera hundratusen människor inblandade. Ingenjörer, sömmerskor som sydde rymddräkterna, städare, projektledare, kodare, mekaniker. Ingen av dem har sagt ett pip på sextio år. Eller om jorden nu skulle vara platt. Då ljuger varenda pilot, varenda sjökapten, varenda astronom, alla som någon gång har byggt GPS, ett människobyggt system som fejkar ett klot så bra att det går att navigera efter. Vågar jag prata om vaccin också? Först vill jag bara säga att en kropp är ens egen kropp och att du bestämmer vad som ska in i den. Men de två teorierna tar ut varandra. Antingen gör vaccinen oss sjuka så att läkemedelsbolagen kan sälja mer, vilket skapar en evighetskostnad åt exakt de stater som enligt teorin förgiftar oss. Eller så sitter det chip i dem. Och ufona, är det inte konstigt att alla fotografier och videofilmer vi har av dem är suddiga? Jag känner att jag är lite på krigsstigen. Förlåt om det triggar. Om det här avsnittet inte är för dig finns det många andra att lyssna på. Ingen vet, alla har glömt. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
59:54Att vara en Pappa
Hej Somna, nu har vi väl det trevligt här. Jag har dukat upp en picknickduk. När Harriet var liten köpte jag en picknickfilt och tänkte att vi skulle sitta i olika parker, att det skulle vara fridfullt och stillsamt och att jag skulle kunna läsa. Harriet ville inte stanna på filten. Hon ville krypa utanför den. Jag hann inte läsa. Tidigt trodde jag att det där med att vara pappa skulle vara stillsamt och harmoniskt. Den verkliga harmonin uppstod först när jag insåg att det aldrig blir som jag har tänkt mig. Jag bestämde mig för att jag hädanefter inte skulle bestämma någonting. Det skulle få bli som det blev. Det är som det är. Det tog tid innan jag förstod att ljuvligheten i det här inte alls är som en sovmorgon, eller som att dricka något när man är törstig, utan en mycket kärvare och svårare version som man långsamt växer in i. Det jag kom fram till är att jag är skyldig henne allt, men att hon inte är skyldig mig ett endaste litet dugg. Under pappaledigheten kollade jag på How I Met Your Mother medan Harriet sov på bröstet. Varje gång hon vaknade till stängde jag av och började prata och fråga om hon var okej, fast hon bara ville vända sig lite och somna om. Jag önskar att jag hade unnat mig en högre grad av skitsamma-attityd. Jag hade en känsla av att det var fel av mig att titta på en skärm när jag hade mitt barn där. Jag var så rädd för att vara en dålig pappa. Men att umgås är ju inte att stirra varandra i ögonen hela tiden. Harriet var en bebis. Hon behövde inget annat än mat och värme och närhet. Nu är hon 15 och kan vara helt i sin egen värld. Hon går förbi mig när jag sitter i soffan och tittar på tv, hon är i sitt eget flow, och jag får skuldkänslor över att jag sitter där och njuter. Är inte det att vara vuxen, att springa runt och oroa sig för att ens barn ska råka illa ut, eller för att man ska vara en dålig förälder? Det kanske inte spelar någon roll vad vi gör. Hon har blivit ännu en vuxen tänkande människa bland de andra i min värld, med drömmar och mål där jag inte alls är inblandad. Jag tänker tillbaka på min egen pappa och hur han var som pappa. Jag tänker på min farfar, som valde att lämna sitt barn. Det finns sidor i mig som liknar dem båda. På ett eller annat sätt är jag skyldig dem båda ett tack. Godnatt Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:31Våga Vågen
Hej Somna. Så kul att så många av er har hittat till appen. Jag byggde den på midsommar och det har varit väldigt kul. Du har kommit hit för att du vill ha resultat. Att jag ska vifta lite med min magiska trollstav och försätta dig i fullständig avslappning. Men det vet jag inte hur man gör. Allt jag gör är att prata, utifrån det jag själv tänker på. Inget av det som stör oss försvinner för att vi ska sova. Det som fungerar för mig är att hitta en väg igenom det. Att se om det finns ett hål att ta sig ut på andra sidan. Ibland när jag ska somna slår en tanke ner i mig som en blixt, tänk om det här händer, och hela kroppen blir stel. Det automatiska är att fly, tänk inte på det, tänk på något annat, bli arg istället. Men ibland hinner jag i kapp mig själv och säger stanna här nu. Då kommer vågen och lägger hela sin tyngd på mig, och sen är den förbi. Det som blir kvar är ingen lättnad. Det är en tomhet, nästan en sorg, för mycket av det jag har byggt upp som mig består av rädslan och skyddet mot den. Folk har sagt åt mig att jag tänker för mycket. Det är ungefär som att säga att ditt hjärta slår för mycket. Eller att du andas för mycket. Jag har börjat skriva dikter igen efter många år av att tycka att det var pinsamt. Det är lite som att titta på stjärnhimlen. De svagaste stjärnorna ser man bara i ögonvrån, och vänder man blicken mot dem försvinner de. Jag har alltid varit avundsjuk på dem som kan spela instrument. Det är en stor sorg hos mig att jag aldrig tog det på allvar, instrumentaliserandet, eller sången. Jag fick ju alltid höra när jag var liten att jag hade så fin röst. Men kanske har dikterna varit mitt instrument hela tiden. Vi är lika flytande som vattnet, och det är så motsägelsefullt, för vi letar hela tiden efter fast mark. Hur uppnår man ett tillstånd där man vågar säga ja till att man aldrig riktigt bottnar, aldrig riktigt kommer i land? Hur lär man sig acceptera att längtan finns där, men aldrig kommer att infrias mer än i korta stunder? Du är asball Somna. Sov gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:08Spelet
Hej Somna. Ligger du där? När jag började på scenskolan förstod jag inte spelreglerna, men det gör jag nu. Det var en värld som inte längre var främmande för mig. Det är en känsla jag haft en gång till på senare tid, när jag dejtade en tjej som kom från en rik familj, med sina alldeles egna familjetraditioner. Det var exotiskt på ett sätt jag inte riktigt hade ord för. Idag handlar det om obegripliga regler. Jag får besök av Rutger Tyfft, i en kavaj som en gång varit brun, en slips prydd med små sextanter och en skjorta som ser ut som möglig honung med stor skjortkrage. Rutger har satt upp flera regler för vad jag får säga under samtalet. Jag får inte skratta på fel ställe, göra röster, fråga något om år 1995 eller använda ordet golf. På fritiden ägnar han sig åt spel, brädspel, kortspel och psykologiska spel, för Rutger är speldesigner. Han kommer för att berätta om spelet han håller på att skapa, ett spel som heter Levande yogurtkultur och som ligger i en mörkgrön, luddig låda. Poängen med spelet är att jagas, att springa med döden i hasorna. 800 spelare ställer sig längs väggarna i ett rum, spelet står i sin låda mitt i rummet, och så ropar alla Göran Lambert och rusar rakt in mot mitten. De som svimmar av kollisionen är automatiskt ute. Resten av reglerna får du höra om du lyssnar, för de går inte att återberätta. Sov gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
59:56Sebastians Universum
Hej ska du ha och välkommen hit, till våran plats, till vårat gemensamma krypin. Det är en gåva för mig att få vara här med dig. Jag har nog hela mitt liv haft ett behov av ett eget krypin. Mitt första var i kapprummet på förskolan. När jag var ledsen och kände mig utanför ställde jag mig där, mellan kapporna, och kände mig fredad. Ikväll berättar jag om en kille i förskoleklass som heter Sebastian. Redan från första dagen på förskolan kände han att han inte var som alla andra. Han var inte van vid att leka med andra barn, och tyckte att de pratade högt och hårt med varandra. Han var rädd för fysisk kontakt och stod hellre och tittade på. Ofta blev han lämnad utanför, och då byggde han sig sitt eget universum i stället. Där inne är han trygg. Det måste finnas ett slott i varje universum, tycker Sebastian, så han bygger ett. Hans farfar är bagare, och en dag ska Sebastian bli det också, så i slottet finns förstås ett bageri där han står och bakar scones. Han tycker också om bibliotek och att läsa serier, så det finns ett bibliotek där med. Men någonstans i slottet står ett fönster öppet som han inte har hittat än. Det släpper in allt det som kommer att bli hans en dag. Sebastian vet inte ens om att rummet finns. Plötsligt känner han någon dra i armen. Han vaknar upp ur sin drömvärld. Där står Märta. Vad gör du, frågar hon. Sebastian svarar inget, och Märta ser frågande ut innan hon går sin väg. Han försvinner tillbaka in i sitt universum, tills hon drar honom i armen igen. Varför är du inte med och leker, frågar hon. Jag vet inte hur man gör, säger Sebastian. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
59:54Öde Ö
Hej Somna. Vad glad jag blir att du finns. Jag hoppas att du har det bra. Jag gjorde en konstig grej idag. Jag skulle åka och dubba en film, men innan dess öppnade jag min väska och gick igenom vad som fanns där. Jag tänkte att det borde säga något om mitt liv, men jag kunde inte dra några röda trådar mellan föremålen. Du vet den där leken med den öde ön? Man får ta med sig tre saker. Egentligen är den ganska tråkig, för om man tar den på allvar blir svaren givna. Så ikväll byter vi ut tre mot fjorton. Vi börjar med en kniv, en yxa, en gryta, en presenning, en fiskelina och något att göra upp eld med. Redan där börjar det bli svårt, för vi har valt det viktigaste och det finns fortfarande många platser kvar att fylla. Man väljer de här sakerna med förutsättningen att man tror sig bli hämtad om tre veckor. Men tänk om man blir kvar en evighet istället. Jag vill ha med mig ost, för jag älskar ost. Problemet är bara att en ost inte uppstår ur tomma intet. Min morbror Yngve odlade sin egen mögelost i brödskrinet, år efter år, och han var min första idol i livet. Så vi ringer Gunborg Trelle på myndigheten som handlägger ansökningar om öde öar, och jag frågar henne hur det funkar med levande växter, om de räknas som en sak även när de förökar sig. Hon frågar tillbaka vad jag egentligen tänker göra där i evigheten. Och sanningen är att ingenting är evigt. Allt tar slut förr eller senare, det är bara det att allt som sker behöver en skillnad att hända emot. Till slut landar jag i att ta med min fiol, för det är något jag är dålig på, och man behöver något man kan bli lite bättre på om man ska hålla på i evigheter. Och sist en person. Någon som bara finns där. Hoppas att du sover nu, Somna. Det är bäst så. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:24Hittegods
Hej Somna. Välkommen tillbaka till en timme med mig, som vanligt. En gång blev jag uppringd av någon med många följare på sociala medier som ville gästa podden. Jag sa nej. Genom åren har jag fått massvis med tips om hur jag skulle göra podden bättre och mer framgångsrik, och några har föreslagit att jag borde ta in gäster, gärna någon som Anis Don Demina. Jag kan inte tänka mig något värre. Hela podden går ju ut på att jag ska prata själv. Ibland hinner rädslan ikapp mig ändå, den där isande känslan att det här kanske är sista säsongen. Då tänker jag att jag hellre vill göra ett ordentligt avslut än sitta kvar och bli sur och bitter. Men det är inget jag planerar, det ligger långt bort i en framtid jag inte behöver bry mig om än. Idag ska jag intervjua Klara Bengtsson, som jobbar på en hittegodsavdelning. Hon är lite damig och jobbar på Fnyken AB, ett företag som tillverkar stolar åt påvar. En påve får nämligen aldrig sitta på samma stol två gånger, en gammal regel som en gång handlade om förgiftade stolar och stoltestare som fick prova åt honom. På hittegodsavdelningen hittar Klara det mesta som folk glömt bort, som en hel låda med borttappade tändstickor, en låda med batterier och en annan med taxar. En låda har lådor i sig, det ligger låda på låda på låda. Jag säger hejdå till Klara, men inte till dig Somna. Jag finns kvar. Nu ska jag gå hem och leta efter allt jag tappat bort. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
59:58Kyrkogårdsvandring
Hej ska du ha och välkommen hit. Du är mig så kär. Vad är egentligen sant, tack att du gör detta möjligt. Tycker du att det är jobbigt med kyrkogårdar? Jag tycker de är underbara platser. Nu när jag har körkort kör jag runt och stannar vid olika kyrkogårdar, precis som mina föräldrar gjorde när jag var liten. De är lugna och tysta, man får vara ifred där. Tänk vad många platser vi människor vill vara ifred på egentligen, på bussen, i skogen och så vidare. Idag ska du och jag gå på en kyrkogård tillsammans. Vi stannar bilen vid en landsvägskyrka, någonstans i mitten av Sverige, och svänger in på en grusparkering där det inte finns några andra bilar. Allt är stilla. Vi går inte in i kyrkan, vi känner på dörren men den är låst. Det känns som att alla kyrkor var öppna hela tiden när jag var liten. Så vi går in på kyrkogården istället, på krattade grusgångar, mellan nya och riktigt gamla gravar. Och jag kan allt om alla som ligger här. Första gravstenen tillhör Greger Fnyk, född 1908. Han jobbade på sina föräldrars mejeri och tog senare över det, och dog plötsligt när han av misstag slängde ner sig själv i ett kar med mjölk. Nästa grav är äldre, en familjegrav där släkten Provinsell vilar. En av dem var Bordellen Provinsell, som packade in presenter åt folk i bygden, banbrytande minst sagt, eftersom omslagspapper inte ens var uppfunnet på hennes tid. Vid nästa sten, med en sol högst upp, vilar Viveca Varm. Hon drev en butik som hette Allt och Inget, och brukade säga "den där hade jag inte tänkt sälja" varje gång någon faktiskt ville köpa något. Vi går lite snabbare förbi de sista graven, en man som jobbade som varulv, Lena Varg och Fia som jobbade på biblioteket. Sista gravstenen stannar vi vid en stund. Där vilar Yeah Yeah Markusson. Han hade ingen kropp, utan var en sång som folk sjöng. Alla i byn var så fästa vid denna sång och folk sjöng den när barn föddes och när kalvar blev till. Häng med och sov gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:13Tjena Lennartson
Hej Somna, hur mår du? Jag tror jag vet vad du svarade. Det var en gång en programledare. Medelålders, hade hållit i mikrofonen i säkert 25 år. Han jobbade fortfarande kvar på SVT, men nu som projektledare eller inslagsproducent, den sorten man ringer in när man vill ha saker gjorda snabbt. Han orkade inte ta om och ta om, höll sig till budget och dagsschema, helt enkelt för att han inte brydde sig så mycket längre. Han hette Tjena Lennartsson. I slutändan hade han blivit en väldigt ensam man, utan något umgänge utanför jobbet. En kväll satt han vid sitt köksbord och tittade på kaffet som runnit ut över bordet. Han tänkte att han borde känna sig tacksam, han hade ju mat och tak över huvudet, men tacksamheten ville inte riktigt infinna sig. Han visste inte ens vad han egentligen hade önskat att livet var. Sen var kaffefläcken plötsligt borta, och kaffet låg istället i koppen igen. Tiden hade börjat gå baklänges. Hans ex hörde av sig, och han undrade varför han någonsin känt så mycket ångest kring henne. Är det inte så att varje människa man möter fyller en funktion i ens liv just då? Tiden fortsatte baklänges och han blev ett barn igen, som om allt det här hände inuti honom. Det som störde honom mest var inte att det hade hänt, utan att han inte kunde avgöra om det hänt, händer just nu, eller skulle komma att hända. Kanske var det bara ett minne. Ett minne som inte gick att skilja från ett falskt sådant. Han bestämde sig för att inte gräva mer i det. Vem vet egentligen någonting om var som är vad, eller vad som är var i tiden? Sov gott, Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:16Typisk skåning
Hej Somna. Jag står inför en dörr av ovisshet och natten utanför dörren är kolsvart. En skåning är som bekant alltid trygg. Igår pratade jag om en skåning och sa att personen var en typisk skåning. Vad är egentligen en typisk skåning? Idag ska jag berätta det för dig. En typisk skåning har en liten hatt på huvudet, hängselbyxor och en rutig skjorta med uppkavlade ärmar. En typisk skåning är en god och frejdig person som gillar gås, ål och mål. Jag pratar om ålar ett tag. Mitt i alltihop bryter jag mig själv. Jag spelar in i en ny studio idag, för första gången, och känner mig plötsligt helt tom i huvudet, som att jag pressar fram roliga poänger istället för att låta dem komma. Utanför den nya studion är det trafik och det gör mig jättestörd. Så jag lägger ålarna åt sidan en stund. Jag återvänder till skåningarna. De är äppelkindade, kinderna nästan illröda, alla utom Brita Åkerbock, som är pastorsdotter. Hon hånas för detta varje vecka i Skånska Dagbladet. Jag berättar om gången jag var arbetslös och satt på Arbetsförmedlingen. Det kom en journalist och en man som intervjuade folk, men de gick bara förbi mig. Jag hade ett sånt sug efter att vara i tv. Dagen efter fanns det en bild på mitt bakhuvud i tidningen, och det visade sig att mannen var arbetsmarknadsministern på besök. Skåningar är, visar det sig, väldigt duktiga på att få mig att prata om min barndom och mitt jagande av uppmärksamhet. Sov gott, Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:56Mitt Sommarlov
Sommaren är slut och jag är tillbaka. Min första arbetsdag. Jag börjar i barndomen, i Hökviken, där man cyklade överallt och ingen låste dörren. Två berättelser om cyklar och skrapsår. En om djup lera i ett dike. En om Pontus som sladdade för långt. Sen berättar jag vad jag har gjort i sommar. En del är sant. En del är falskt som vatten. Du får själv avgöra. Det handlar om Köpenhamn och secondhandbutiker med min dotter, om att vara pappa på sista versen. Om en fornlämningsturné, en liten kris i Funäsdalen och en sten som blev till för 1,7 miljarder år sedan. Om ensamhet, och om att inte lämna sig själv. Och så en nyhet. Jag har byggt en app till podden. Helt själv. Den finns i App Store nu, än så länge bara till iPhone. Godnatt. Sov gott. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:12Googolplex
Jag har hört någonstans att man bara kan vika vissa saker ett visst antal gånger. Till slut tar det stopp, och det går inte att vika mer. Det går så fort, hur många lager det blir när man börjar vika. Hur många gånger hade man behövt vika ett papper för att det ska nå upp till månen? Svaret är 42 gånger, eller om det var 43. Det är jättefå gånger. Det känns inte som att det är sant, men det är det. Ibland blir jag tokig på att vi är så inskolade i att registrera vad som är verkligt och inte. Det finns faktiskt forskning som visar att händelser i nuet kan påverka det förflutna. I dagens avsnitt berättar jag en historia du antagligen har hört förut. Det är en kung som blir förtjust i ett nytt spel. Spelet är schack, ett bräde med 64 rutor. Kungen vill tacka uppfinnaren och säger att han får välja sin egen belöning. Uppfinnaren ber om något som låter blygsamt: ett riskorn på schackbrädets första ruta, två på den andra, fyra på den tredje, och så vidare, en fördubbling för varje av brädets 64 rutor. Kungen tycker det låter som en löjligt liten begäran och går med på det direkt. Men fördubbling är förrädisk. De första rutorna ger nästan ingenting, bara enstaka korn. Vid ruta 32 börjar det bli säckar med ris. Och på ruta 64 skulle mängden ris vara större än allt ris som någonsin odlats på jorden. Det jag tycker är häftigt är det där exakta ögonblicket i mitten av brädet, när det vänder, när det går från att vara en näve ris till att vara mer ris än vad som finns. Jag berättar också om när jag lekte med miniräknaren på telefonen och multiplicerade ett tal med sig själv. Resultatet blev för stort för att visas som vanliga siffror, i stället dök det upp ett litet e och några tecken till. Det lilla e:et är telefonens sätt att säga att den ger upp, talet är för stort. Sen pratar jag om googol, en etta med hundra nollor efter sig, uppkallat av ett barn. Jag tycker det är ett bra bevis för att man ska fråga barn om deras åsikt i vissa frågor. Hur många saker finns det egentligen i universum? De allra minsta sakerna? Det visar sig att det inte finns tillräckligt många av något, inte ens atomer, för att man ska kunna ha ett googol av det. Och det finns ett tal som är ännu större, ett tal som knappt går att tänka. Det heter googolplex, och det innehåller fler nollor än det finns atomer i hela universum. Jag börjar bli lite sömning själv. Jag är nära på att somna själv. Sov gott Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
59:57Ryta på Resturang
Hej Somna. Vad jag har längtat efter det här, att bara få sitta ner, öppna käften och tala med dig. Som att vi är gamla kompisar. Som att vi är du med varandra. Jag vill slå ett slag för ordet du. Vad är det egentligen med att vi kallar varandra vi? Jag var på restaurang häromdagen och en servitör frågade om vi hunnit titta på menyn. Jag var ju bara en av vi. Min vän tror att det beror på att man inte vågar säga ni, men inte heller vill säga du. Språket förändras, allting ändras, och kanske är vi bara det som blir kvar när ingen vågar välja. Jag är annars en trevlig kund när jag är på restaurang. Men häromdagen åt jag med en kompis som vågar visa när han är missnöjd, utan att för den sakens skull vara otrevlig mot personalen. Bara rak och ärlig. Jag själv blir omedelbart nervös. Jag har en annan vän som helst vill stå kvar i hallen en stund innan vi sätter oss, för att känna av om restaurangen har rätt vibe. Jag menar inte att man ska dalta med serveringspersonal, de är ju vana vid att folk ställer krav. Men jag skulle aldrig kunna sätta mig i en situation där jag riskerar att göra någon ledsen. Jag vill vara en sån gäst som glöms bort samma sekund jag går ut genom dörren. Efter middagen åkte jag Voi till bilen jag parkerat en bit utanför stan, rakt genom allt festfolk. Ett vemod smög sig på, över att jag inte svänger mina lurviga längre. Men jag kände också att det finns en ny mening i mitt liv nu, en som inte är avhängig lurvsvänget. Något större och djupare. Jag saknar lite det där med att ständigt träffa nya kontakter, hur man kunde hamna i samtal med någon i toakön. Det händer fortfarande, men jag är inte lika mottaglig längre, inte lika intresserad av att snacka strunt. Efteråt gick vi till en pub, och jag satt där med något alkoholfritt i en värld som i stort sett är byggd för alkoholens skull. Ändå kändes det förvånansvärt skönt. Jag började fundera på de där sakerna som alltid är med i den här podcasten, de som har uppstått av bara slump. Hej Somna. Det är som det är, det som händer händer. Inget av det är uttänkt i förväg, ingenting jag bestämt att jag ska säga om och om igen. Det har bara blivit så, av en slump och i samspel med dig som lyssnar, år efter år. Det här rummet har vi byggt tillsammans, utan att vi någonsin pratat om det. Vi har vuxit ihop. Sov gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:01En liten grupp med hus
Hej Somna. Jag har ett minne från när jag var liten, då jag råkade slå på radion mitt under en inspelning. Det hördes en finlandssvensk röst som sa att ur barnens munnar får man höra sanningen. Den frasen har stannat i mig på något sätt sen dess. Idag ska jag berätta något. Bakom Äventyrsvargen ligger en liten samling hus, de påminner lite om husen i den där urgamla turkiska staden, jag kommer aldrig ihåg vad den heter. Där gäller en regel som alla känner till men ingen riktigt kan formulera: allting förvandlas, men ingenting förvandlas medan man tittar rakt på det. En stol kan bli en häger, en brödkavel kan bli en flod. Invånarna har lärt sig att aldrig fråga vad något är, bara vad det är just nu. Ingen av dem har rörliga leder heller, de rör sig med raka ben och raka armar, som legogubbar. Det bor en kvinna där som heter Ingegerd. Hon gillar inte förvandling, hon har protesterat mot den. Hon limmar fast sina ägodelar och skriver namn på dem med en tjock penna, sitter sedan uppe på nätterna och vaktar. Allt i samhället är för övrigt gjort av pappmaché. Människorna i byn förändras inte, förutom när de dör.Det finns också en gammal gubbe som heter Bror. Han minns hur allt var innan tingen började förvandlas, en gyllene tid då en sak bara var det den var. Ingen annan i byn tror riktigt på att den tiden fanns. Bror har en egen teori om varför det hela började, att det en gång var någon som glömde säga tack, och då tackade tingen för sig själva istället. Saker som inte känner sig behövda börjar leta efter att bli något annat, något mer användbart, kanske något mer älskat. Katterna däremot förvandlas aldrig och bryr sig inte det minsta om att allt annat gör det. De är fullständigt förlikade med att världen inte rör dem. Ibland önskar jag att jag var lite mer som de där katterna. Vad föredrar du, Somna? En värld där allting ändras hela tiden, eller en värld där allting hela tiden är detsamma? Sov gott Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
59:10Barbara Bankir
Hej Somna. Det är sent när jag spelar in det här, men det är fortfarande ljust ute. En koltrast sitter på taknocken och sjunger vemodigt. Jag minns kvällar när jag gick hem från någon fest, dimman låg över ängarna och en koltrast sjöng likadant då. Hur mår du, Somna? Jag mår ganska bra. Jag är inte helt klar med dagen än, men tänkte att jag skulle spela in ett avsnitt ändå. Ibland blir det si och så när man spelar in efter att dagen egentligen redan är slut, men ibland är det just då man öppnar en dörr till en värld man inte visste fanns. Ikväll läser jag ur barnboken Barbara Bankir, rikligt illustrerad. Barbara vaknar bredvid sin snarkande man Bosse, kliver upp, borstar tänderna och betraktar sig själv i spegeln. Är det fortfarande jag? Hon är med i samfällighetens bilpool in till stan, och idag är det Jäkeln som kör, han väntar aldrig, så hon får skynda ut och slår foten i tröskeln på vägen. Barbara jobbar på bank, i en byggnad hon känt utan och innan i 25 år. Dagens första kund är en rakryggad kvinna som dänger en portfölj på disken, full av spelmarker hon vunnit på casinot. Sen kommer en snäckförsäljare med 90 000 kronor i skrynkliga sedlar. Sist en liten man med bara tre ben, som undrar vad 9 kronor gömda i en madrass sedan 1961 skulle vara värda idag. Det är då Barbara kommer på att människor bara har två ben, och att allt det här måste vara en dröm. Hon vaknar. Och visst var det en dröm. Hon har ingen man, hon jobbar inte längre på bank, och hon heter inte ens Barbara Bankir. Hon är pensionär och bor i sin pappas gamla hus. Det ringer på dörren och där står Rickard Olsson. Sov gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:20Västkaja Östkaja
Hej Somna. Välkommen till den här timman av vad det nu är. Jag står inför ett val, Somna, men när du hör det här har valet redan gjorts. Det är både spännande och skrämmande. Idag ska jag berätta en historia som börjar mitt i handlingen: det är en smäll. Fönster skallrar, fåglar lyfter, och över Södermalm skingras fyra kajor åt var sitt väderstreck, precis som de lovat varandra. Öst-, Väst-, Nord- och Sydkajan, en kvartett som sedan ungdomen har ett löfte: vid första smäll som hörs flyger de åt var sitt håll och samlas sedan igen för att jämföra vad människorna haft för sig. Den här gången var smällen bara en bil som baktände på Folkungagatan, men samtalet dröjer sig kvar länge på taket. Kajorna pratar om att folk har slutat titta upp, att människor har tappat sin nyfikenhet och går med sina gamnackar och tittar ner i telefonen istället för på himlen, på skorna, på varandra. Mitt i alltihop kliver sotaren Gävlert Garnmärnan upp på taket med en flaska prosecco. Han känner igen dem, de där kajorna som alltid sitter och dömer människorna, och till slut öppnar de sina näbbar och pratar med honom. De presenterar sig kort för varandra. Det blir tyst ett tag, lite pinsamt, innan de hittar in på portkoder. Gävlert kan nämligen alla portkoder på Södermalm, och det visar sig att kajorna kan dem också. De skålar i prosecco och säger "nu lever vi". Stämningen är god ända tills Gävlert blir lite för berusad och gör ett övertramp. Kvällen får en vändning ingen såg komma, en vändning som slutar med Gävert som puttas ner av kajorna och landar på en droskhäst. Tiden är en konstig tunna. En sekund föds man, sen är man nunna. Godnatt Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
59:55Skölpaddsporten
Hej Somna. Jag är mätt och belåten idag, har precis ätit yoghurt, och jag inser med viss olust att mina krav på mat har krympt till nästan ingenting. Det är bara i samtal jag fortfarande inte tänker nöja mig med minsta gemensamma nämnare, jag vill bottna i den jag pratar med. Idag har jag besök av Berit Garn, en kvinna som säger sig ha sett sanningen. Tidigare var hon som du och jag, en tvekande människa som sökte tillfredsställelse, som letade efter något varaktigt, något som var värt något på riktigt. Allt startade en helt vanlig kväll, efter ett själsdödande styrelsemöte i bostadsrättsföreningen. En av de andra i föreningen, Britt-Marie, bor inte ens i huset, hon äger bara sin döda fars gamla lägenhet och har gjort den till ett museum över honom. Efter varje möte vill hon prata med folk enskilt, väljer ut dem hon har hemligheter med i huset, något Berit, som är ordförande, tycker är väldigt jobbigt. Efter mötet gick Berit hem och satte sig ensam framför en trött tv-serie. Hon stängde av, suckade högt åt universum och bad om ett bevis på att något större fanns. Svaret kom genom brevinkastet. På hallmattan låg en liten sköldpadda. Sen kom en till. Och en till. Sköldpaddor, en efter en, som klättrade upp på varandra tills de bildade en portal. Berit kröp genom till andra sidan, och det hände ingenting alls. Besviken gick hon ut och köpte glass, och där, på en parkbänk i skogsdungen utanför huset, satt en av sköldpaddorna kvar och pratade med henne. Sköldpaddan förvandlades till en katt, stor som en hund. Om du känner dig fast i ett liv som känns förutsägbart och tråkigt, och letar efter en mening som går bortom allt, ska du veta att det inte är fel på dig. Det är precis som det ska vara. Du måste bara vänta på din sköldpaddsport. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:17Staffan & Jesper Rymmer Hemifrån
Hej Somna. 58 sekunder in i avsnittet är jag redan igång, full färd. Jag har inte pratat med någon på hela dagen, så därför kanske jag låter lite nyuppstigen. Jag har gått runt och varit tyst, och det har varit så skönt. Vad var det första du sa till någon idag, Somna? Det är två pojkar på en väg, med varsin pinne och en näsduk knuten längst ut. Det var min första referens till att rymma hemifrån när jag var liten, en pinne och en näsduk med förnödenheter, och så var man på luffen. Pojkarna är bästa vänner, heter Staffan och Jesper, är tolv år och har rymt. Jag minns bara en gång jag själv verkligen rymde. Jag blev tillsagd på något kränkande vis av pappa och ville visa honom att så kan man inte göra. Jag tog fyra äpplen, gick förbi honom i hallen och sa nu rymmer jag. Sprang ut i trädgården och ut på åkern bakom gäststugan. Där stod jag och blev stående, åt upp mina äpplen. Sen kom jag hem. Tillbaka till pojkarna. De har gemensamt kommit fram till att de ska rymma. De är bästisar och grannar, med rum i samma höjd på andra våningen. Mellan husen har de dragit en fiskelina med en burktelefon i, så de kan prata med varandra. Det är en stekhet sommar, och om kvällarna ligger de och pratar om allt de är less på. Sakta men säkert packar de allt de behöver, och till slut bestämmer de sig: de ska gå söderut. Jesper har en kompass som hjälper dem hitta väderstrecken. De pratar hela tiden och drömmer om att ta sig till Amerika. Så kommer de fram till Köping och söker jobb hos kommunen. Pojkarna får jobb hos en gammal man i snickarbyxor som heter Göte. De trodde att de skulle få jobba med att bygga kojor, men får plocka bär. En natt vid kyrkväggen, frusna och långt hemifrån drömmen, inser Jesper hur långt bort drömmen om Amerika är. Och Jesper börjar gråta tyst där vid kyrkväggen. Och här är det ju som att du och jag, Somna, vi kan ju verkligen förstå Jesper. Det finns ju någonting hjärtskärande i det där när man inser att det man drömmer om är ouppnåeligt. Godnatt Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:15Vad det är att Vara
Hej Somna. Hur är det? Med mig är det bra. Eller vad vet jag om hur saker är? Så fort man stannar upp och verkligen ställer sig den frågan blir allting svävande och konstigt. Det märkligaste är att det överhuvudtaget pågår någonting. Det hade kunnat vara ingenting alls, och ändå är det något på insidan av dig. Varför finns det någonting istället för ingenting? Vad är det att vara? Tyngden i mina armar påminner mig om att det är det. Sanningen är att jag är kött, värme och elektricitet. Det finns ingen insida utan den här utsidan. Var tar du slut och var börjar världen? Du är en grej som ligger i en påse och känner saker. Det är kanske bättre att överge jakten på att leta efter en plats och bara acceptera att detta pågår. Jag är en köttmaskin i en skinnpåse som har olika upplevelser. Har du tänkt på att kroppen vet hur man lever, helt utan din inblandning? Det är det enklaste som finns att existera, om de basala villkoren är uppfyllda. Du behöver inte kontrollera det som sker. Det som sker, det sker, och det löser sig utan dig. Du är en passagerare inuti dig själv. Det enda du behöver göra är att vara snäll och rar mot dem omkring dig. Om jag inte är mina tankar, vad är jag då? Är jag det som tankarna händer inuti? Är jag ett rum? Det svåraste är att inte bli sin känsla. Det går att vara ledsen och samtidigt vara den som märker att man är ledsen. I den skillnaden finns det ett andrum. Det är inte att vara passiv att se en känsla samtidigt som man är den. Det skapar en utsiktsplats där man kan betrakta sitt inre väder. Uppmärksamheten är som en ficklampa som man lyser på en liten bit av världen i taget. Jag har märkt att jag minns saker som inte har hänt, eller i alla fall minns dem fel. En del saker man berättar om sig själv är hittade på, i alla fall till en viss mån. Hela mitt mentala livs enda uppgift är att dra ihop tusen lösa stunder till en sammanhängande figur som heter Henrik. Kanske är det konsten att släppa saker som är meningen med livet. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:01:02Kändisfrisören
Hej Somna. Hit är du välkommen, till mig. Avsnitt 831, eller egentligen stämmer det inte. Det har blivit fel med räkningen på avsnitten när jag flyttade till Acast och nu är vi snart uppe i tusen avsnitt. Sen finns det flera avsnitt som inte längre går att lyssna på, som vissa extraavsnitt. Ibland säljer jag även personliga avsnitt. Har bland annat gjort det till några kända svenskar och då kände jag mig som en sån där person som kändisar går till för att få service. Som en kändisfrisör. Jag har faktiskt varit kändisfrisör en gång i tiden. Det här var långt innan var och varannan människa var kändisfrisör. Jag klippte alla som var något. Jag var nio år gammal med en salong på Biblioteksgatan. Den hette Salong Kalufsen med Z och sloganen var "En dalafrisör vet vad han gör." En liten dalmas med fallenhet för kalufser. Alla kändisar hängde på nattklubben Alexandra, och ibland gick jag ut på dansgolvet med saxen och klippte folk i komplett beckmörker medan de rörde sig till popmusik. Ofta märkte folk det inte förrän de gick in på toaletten och såg sig i spegeln. Jag tjänade väldigt mycket pengar. Jag jobbade som frisör tills jag var 15 år, sen flyttade jag hem. Mina föräldrar tänkte att det skulle börja sticka i ögonen på folk om jag visade hur mycket pengar jag tjänat, så jag fick sluta åka med min privatchaufför och börja ta bussen till skolan. Visste du att jag tog studenten två gånger? Mina föräldrar satte in mina miljoner på ett lönekonto och sa att jag kunde ta ut dem när jag fyllde 18. När dagen kom visade det sig att de hade festat upp alltihop. Min privatchaufför hade kört dem till Stockholm och tagit dem till olika nattklubbar och de hade blivit beroende av kändisfrisörer. När jag fick min bankbok var det minus 55 öre. När jag började scenskolan blev jag coolast i klassen eftersom jag var kändisfrisör. Jag öppnade eget och blev klassens kung. Efter det blev jag munk. Det var ju egentligen dit jag var på väg hela tiden. Och det var först när jag avsade mig mina löften nu i förrgår som jag bestämde mig för att ta det här med podcastandet på allvar. Så allt jag har berättat under alla år i Somna med Henriks historia, det måste du nu sy ihop med det faktum att jag också har varit, och är, en av Sveriges mest kända kändisfrisörer. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
59:55Vega ensam i en stad
Hej Somna. Nu sitter vi här igen, du och jag. Det kanske är sent. Du behöver inte hänga med i det jag säger om du inte vill. Du behöver inte förstå, men du kan också följa slaviskt allt jag säger. Idag har jag suttit nästan hela dagen och jag har varit ensam. Helt ensam hela dagen. Det har varit tomma platser runt om mig. När jag var ute en sväng gick jag förbi ett kontor med glasfönster på markplan, stängt, och tittade in. Alla stolarna pekade lite hit och dit, som om folk precis hade rest sig. Det pirrar i mig när jag ser övergivna platser. Jag gillar såna filmer också, de med övergivna städer, fast de fyller dem alltid med zombies och faror och då tappar de mig direkt. Jag vill att det ska vara alldeles tomt. Tänk dig en stad. En riktigt stor stad. Det bodde åtta miljoner människor där, det var fullt och trångt och det var aldrig tyst. Staden andades ständigt. Sen en dag åkte alla i stan därifrån, alla tog semester på en gång. Det blev den värsta trafikstockningen som någonsin funnits, en sån kö som bara står och inte rör sig alls. Och medan de väntade förvandlades de till sten. Bilarna och människorna i bilarna. En person i hela staden blev inte sten, och det är om henne den här berättelsen handlar. Hon heter Vega. Hon hade inget sommarställe att åka till och blev kvar. Det var helt tyst. Staden var så tyst att den nästan skrek. Vega stod mitt i sin stad och det var ingen annan där. Trafikljusen skiftade fortfarande färg fast det inte fanns några bilar. Vega hittade den främsta bilen i kön. Hon ville förstå varför alla stod still. Det fanns ingen anledning, mannen längst fram hade bara inte kört, tills alla blev sten. Hon undrade vad han hade tänkt på, den sista sekunden innan han förvandlades. Det fanns även en hund kvar i staden. Vega kan hunden namnet Söndag. Vad gör man i en stad när den är helt tom? Det får ni höra om i dagens avsnitt, om Vega, Söndag och om hur det är att vara i en stad helt ensam. Följ med. Du och jag Somna. Du och jag. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:11Köbildaren
Hej Somna. Jag vill tacka alla er som använder den här podcasten och skriver och berättar om hur ni använder den. Att den får följa med i era liv. Både stort och smått. Både lätt och svårt. Jag är så tacksam att jag får veta det. Det knackar på dörren. Det är en man vid namn Bertil Köstrand som tältat utanför sedan igår kväll för att vara säker på att vara först i kön. Bertil är köbildare. Han bär på en liten, liten anteckningsbok där varje kö han stått i finns antecknad: datum, plats, längd i meter, och något han kallar "köns själ". Jag släpper in honom. Innan vi sätter igång berättar jag om Salve. Det var direktsänt, det gick att ringa in till medeltiden, och en bildproducent som hette Bert sa hela tiden "ingen hjälp" i våra öronsnäckor. En gång gick han ut och rökte, filmen tog slut tidigare än väntat, och när han kom tillbaka sändes det bara svart ruta. Han fick panik, slog på kameran, och där var vi, dansandes konstigt och pratandes nonsens i bakgrunden. Till ungefär en miljon tittare. Tillbaka till Bertil. Det finns ingen skola, utan en lärlingtradition. Man står bakom en mästare i flera år innan man själv får stå först. Bertil berättar vad en bra kö egentligen är, vilka olika typer av köer som finns, och delar med sig av hemligheten med att stå i kö. Han träffade sin hustru i en kö till en biograf. De var gifta i 30 år och hon var alltid tvåa efter honom. De skilde sig för att hon en dag ställde sig framför honom. Sen dess har han köat ensam. Han berättar också om sin rival Holmqvist, och om Holmqvists tragiska öde. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
58:57Björnbekymmer
Hej Somna. Tack för att du finns. Fast jag vet inte riktigt vad det innebär att säga det. Du hade ju inga alternativ, det var inte du som bestämde att du skulle födas. Och om du inte fanns, skulle jag ju inte heller kunna tacka dig. Eller kanske lite. För i mitt liv utgör du en beståndsdel som gör att det är roligt att vara Henrik. Alldeles innan jag satte igång att spela in hörde jag ett brakande utanför Äventyrsvargen. I fantasin tänkte jag att det var en björn. Vad gör man om det går en björn på tomten? Jag har bara varit med om att det varit en älg. Rådjuren och hjortarna förstår i alla fall inte vilken makt de faktiskt har. Det tänker jag på ibland när de springer iväg. I fantasin mötte jag två björnar i skogen. Hans-Olof och Bo. De gör mosskuddar sydda med svampmycel och ger bort till förbipasserande i skogen. Om folk inte vill ha kudden dräper de dem direkt. De diskuterade också hur svårt de har att connecta med familjen. Jag smög mig för nära och råkade bryta en kvist. Björnarna uttryckte olika typer av bestörtning. Det är ju hemligt att björnar kan prata människospråk, precis som det är hemligt att ha en extraordinär talang. Jag fick lägga benen på ryggen och hamnade i en kalkoncroissant. Jag satte ner foten och förklarade att det här inte kändes helt okej med mig. Det visade sig att björnarna var stora fans av Somna med Henrik. Bo, den äldre björnen, somnade med podcasten varje natt. Och jag pratar också om morfar Olle och de män som försvann, biologisk som extra. Jag förstår att det var en annan tid. Men jag förstår inte riktigt att det inte fanns något däremellan, att en skilsmässa betydde att ena föräldern bara upphörde att existera för sina barn. Efter att björnarna förstod vem jag var så blev de snälla. Jag fick rida på deras ryggar och vi startade en barbershopkvartett ihop. Sov gott Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:02Vila på Duvekropp
Hej Somna. Jag var ute och gick precis och då såg jag korpar. Två korpar som flög över mig. Jag gick förbi en järnåldersplats och tänkte på att korpar har funnits sedan dess. Har ni tänkt på hur mycket smartare korpar är än duvor? Kanske duvor har högre EQ, men det tror jag inte heller. Här om dagen satt jag utanför en butik och väntade på Harriet. Då kom det en duva. Vi tittade på varandra och det var som att duvan också kände att det var en själlös plats. Det var som att duvan sträckte ut en hand mot mig, en klo. Jag sträckte ut min hand mot duvans lilla klo och sveptes med. Innan jag visste ordet av så flög jag över Stockholm. Det är lätt att tänka att duvor är lite äckliga. De bajsar överallt och ser inte smarta ut. Men duvan och jag hade telepatisk kontakt under turen. Jag förklarade för duvan varför himlen är blå. Det är för att den är det. Gruskornen ligger där de ligger, för att de gör det. Jag tror inte att det var det duvan ville prata om när hon bjöd in till den här flygutflykten. Duvan blev ännu större, ett duvlandskap. Den landade på en stor blank sjö. Månen hängde som en oäten ost på himlen. Jag låg där på rygg och tittade upp. Duvan frågade: "Varför ligger du här Henrik?" Jag förstod inte riktigt frågan, det var duvan som bjöd med mig. Vi var tysta en stund. På vilket sätt beskriver språket verkligheten? Inte alls. Eller gör det det? Vi styr ju inte våra tankar. Vi tänker det vi tänker. Är inte hela livet såhär egentligen? Att ligga på rygg på en duva, på en stor blank sjö, titta upp på månen och lägga tanke på tanke. Godnatt, Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:00Tant
Hej Somna. Jag får upp ett barndomsminne. Det var med mina föräldrar och mina syskon, bilen var full. När man stannade vid ett rastställe längs motorvägen. Vad mysigt det var, trots att man var mitt i en trafiksituation. Det var något med att man var på väg. Egentligen en ganska ful plats, men så sitter man där och fikar. Vid bordet intill sitter ett äldre par och damen har tagit fram kaffetermosen ur sin picknickväska i galon. Det dyker upp en tant i studion. En äldre kvinna med Q, Qvinna. Fru Flimmer, 87 år, beige kappa, knähöga stövlar med en liten näbb längst fram. Hon skickade ett telegram om att hon skulle komma. Hon vill veta vad en podcast är och hur mediet fungerar. Jag förklarar att det är som ett radioprogram, men att det inte sänds ut. Jag förklarar hur det fungerar med RSS-flöden och distribution. För en sekund tror jag att hon lagt sig med ansiktet ner i mattan och somnat. Jag ser att hon andas. Jag börjar bli varse att de där åren kommer, de som Fru Flimmer visar. Jag kollade för några år sedan när jag kunde ta ut mitt individuella pensionsspar och fick svaret 55 år. Det slår mig att det inte är allt för långt bort. Gamla människor har massa bagage som de bär omkring på. Det tänker man inte på. Min gammelgammelmormor hette Ester. Huset hon byggde ihop med sin man är rivet och hennes grav är borttagen. Hoppas att du sover, god natt. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
59:29Skunk Hunk
Hej Somna. Jag har varit iväg med bilen idag och satt mig på ett café och drack kaffe. Då öppnade himlen sig och det började regna. Det är en sån sak som gör livet värt att leva, att få sitta i regnet och dricka kaffe. Bredvid cafét låg det en minigolfbana. Nedgången, bleknad, och inte särskilt välbesökt av människor längre. Innan skunkarna bodde där fanns det råttor, sen en räv och idag bor det nästan 40 skunkar där. Matriarken heter Doris och bor inuti en fiberglashaj med sina döttrar. En gång om året håller de sin viktigaste tillställning, Skunk Hunk Galan, eller Mr Skunkiverse som den officiellt heter. Den startade för sju vintrar sedan efter ett tjafs om vem som hade bäst skick på sin svans. Ingen minns riktigt hur det gick till. Pokalen är en kapsyl från en flaska mineralvatten, helt platt och putsad tills den blänker. Man tävlar i fyra grenar: rand, pose, doft och samtal. I år är Valter förhandsfavoriten. Hans rand är så rak att folk faktiskt har kollat om det är äkta. Det är det. Han föddes vacker. Och sen finns det Rune, som bor vid betongbron och har en rand som delar sig i två slingrande grenar uppe vid nacken. Ingen har trott på honom. Kanske inte ens han själv. När galan börjar samlas hela skunksamhället runt hål 9, det med väderkvarnen. Godnatt Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:21Bison
Hej Somna, Henrik heter jag. Jag är född 1975 och sedan den dagen har jag gillat att hitta på saker. Nu är det mitt jobb. En del av mig längtar efter att hitta på saker på min fritid, därför att ibland är jag helt tömd på hittepå. Trots det är det som att jag inte riktigt står ut för att jag har så tråkigt när jag inte har något att hitta på. Stundtals känner jag mig lite urlakad. Jag ska intervjua en bison idag. En visent, är det en bison? Han heter Vincent Visent. Han är elva år, vilket är medelålder för visenter. Hans pappa Wilhelm var en av de mest fotograferade djuren i världen. Den klassiska bilden, bisonoxen i solnedgången med ryket ur manken och den där blicken som folk kallar visdom, det är Wilhelm. Han var inte elak, men frånvarande på det där artiga, milda sättet. Han var som vädret, han fanns överallt. När Vincent berättar om det börjar han gråta. Arvet från Wilhelm är inte bara tungt. Vincent har fått tålmodigheten med sig, när andra blir trötta och darriga ute i vinden kan han lugnt stå tre timmar till. Och ett slags jämnmod, förmågan att ställa sig lite utanför allt och se på det skedda. En dag bestämde sig Vincent för att bryta sig loss. Gå sina egna stigar, säga nej. Mitt under den perioden träffade han en älg som hette Kanota, och Kanota brydde sig inte alls om visenter, kända eller okända. Det var befriande på ett sätt som bara en älg kan åstadkomma. Sov gott Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
59:43Dagens boktips 2
Somna, vad glad jag är att du är här, och vad glad jag är att jag är här. Att jag hoppade på Somna med Henrik-tåget för åtta år sedan, trots att folk ifrågasatte. Jag tror att jag är en sådan som hoppar på saker när de presenteras för mig. Kärlek, jobb, kontorslösningar och samarbeten. Något i dem har en liten del som är lockande, och sen hoppar jag. I det stora hela tror jag att det är bra. I det här avsnittet kör jag "Dong, Dagens Boktips", en lek jag och min vän hittade på baserat på barnprogrammet med samma namn. Det är en improvisationslek där man säger den första boktiteln man kommer på, följt av ett påhittat författarnamn. Man får inte förbereda sig, utan bara säger det första man kommer på. Det blir bäst om man inte försöker allt för mycket. Jag berättar också om när jag gick scenskolan och vi jobbade med clownmetoden. Uppgiften var att skapa en clown utan att bestämma någonting innan man gick ut på scenen. Jag förberedde mig. Det blev en flopp. Nästa dag förberedde jag mig inte alls, och det gick bra. Det är lite som med den här podden. När jag kastar mig ut och inte bestämmer allt för mycket innan, så blir det bäst. Så jag är glad att jag hoppade på Somna med Henrik. Att jag lyssnade på den där känslan. Även om magkänslan inte alltid har rätt. Ibland blir det fel, om det nu finns något som är fel. Sov gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
59:02Hand
Hej Somna. Jag sitter här i mörkret och tittar på mina händer. Eller jag ser dem knappt, för det är mörkt i Äventyrsvargen. Men jag känner dem. Det är något med det där att titta på sina händer. Förlåt mig, mina händer, att jag tagit er för givna i snart 51 år. Det är så konstigt med händer. De gör saker utan att jag ber dem. Någon gång i ditt liv höll du någons hand för första gången. Undrar vem du höll hand med. Kanske en förälder, kanske ett syskon. Det finns ett ögonblick precis innan man håller någons hand, när händerna är nära varandra men inte rör. Luften däremellan känns nästan tjock, som vadd. Och sen tar någon det första steget, en millimeter, och sen är det gjort. Tänk om händerna har ett eget minne. Att de minns saker som jag inte kommer ihåg. Här om dagen höll jag en hand. Det var länge sedan jag höll en hand. Det är ensamt att inte ha någon att hålla i handen. Mina händer är inga hantverkarhänder. De är inte gjorda för att skapa saker. Jag funderar på handslag. Jag hörde någonstans att det är för att visa att man inte bär vapen. Jag vet inte om det stämmer. Men man känner väldigt mycket i ett handslag. Det finns en sorts trötthet som sätter sig i händerna. Inte i musklerna, utan något annat. Händerna vill bara vila. Det är nog därför vi håller hand när vi är rädda. För att handen är den del av oss som sträcker sig längst ut från kroppen. Nu vinkar min hand till dig Somna. Godnatt. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:13Romansen vid fyren
Somna, idag vill jag vara en fyr på en kobbe, långt ute till havs. När jag var liten ville jag verkligen bli fyrvaktare. Tror det kommer från när jag lästa Mumin när jag var yngre. Därför ska jag idag berätta en saga om en fyrvaktare. Hon heter Fleka. Hon packade väskan med det viktigaste, mesta dels böcker och lämnade allt för att bli fyrvaktare. Varje morgon vaknar hon tidigt och sätter på kaffe. Hon flyttade till fyren eftersom hon gått genom en skilsmässa. Det var en sån separation där allt i slutet gjorde ont, trotts att det inte har hänt något. Hon har en katt som heter Måns. En dag är molnen låga. Hon har sett den här himlen förr. Hon surrar fast saker och kollar att aggregatet fungerar. När allt är kontrollerat sätter hon sig vid köksbordet och väntar på stormen. Måns är rädd för stormen och vågar inte komma fram. Det tråkigaste med stormar är att de tar slut, helst när man betraktar dem inifrån. När hon är ute och går ser hon att något flutit upp på stranden, först tror hon att det är en säl med det är en man. Han har puls men blå läppar. Hon får in den medvetslösa mannen in i fyren. Mannen heter Karun. Han diskar, matar Måns och är väldigt varsam. Det är början på deras historia Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:03:34Cykelskjulet
Förlåt Somna, för att jag börjar med att skratta. Det brukar jag inte göra. Jag hade ett litet private moment utanför studion, händerna knäppta, vaggade lite och sa högt till mig själv att just nu vet ingen människa på jorden vad jag gör. Sedan vände jag mig om och såg att grannen tittade på mig. Jag har aldrig pratat med grannen om vad jag gör i Äventyrsvargen. Från utsidan är det bara en vardaglig container, det ser ut som ett cykelskjul. Från grannens perspektiv måste det vara rätt underligt, att jag bara går in och är en timme i skjulet. Han kanske tror att jag mekar med cyklar. Jag irriterar mig på folk som cyklar på landsvägen trots att det finns cykelbanor, och jag vet att jag måste sluta med det. När jag fyllde 40 blev jag väldigt intresserad av tre saker: cyklar, att vandra Kungsleden och att renovera gamla möbler. Jag hade nog en ålderskris. Jag insåg till slut att cykla inte skulle lösa mina problem. Eftersom det fanns en lång period där jag inte hade körkort. Detta har gjort att jag köpt en del elcyklar genom åren. Men de slutar alltid med att gå sönder och så bli de stående. Blev det här tråkigt? Är inte så inspirerande idag. Dessutom ska jag spela in ett avsnitt till efter det här. Kanske att det är så att det här avsnitt ska handla om cyklar. När jag var liten cyklade vi hela tiden. Godnatt. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:33Maximera Min Mat
Hej Somna. Hej. Hej. Hej. Idag ska jag bara säga "hej" i en timme. Ibland kommer det fram folk till mig och föreslår idéer till podcasten. Att jag ska läsa upp bruksanvisningar, eller IKEA-katalogen. Då säger jag tack, det ska jag verkligen fundera på, och så går jag hem och biter väldigt argt i kudden. Det gjorde jag faktiskt när jag var liten, på riktigt, när jag var arg eller ledsen. Ibland bet jag så hårt att jag tyckte synd om kudden. I dagens avsnitt ska jag försöka tråka ut mig själv. Jag ska prata om något jag tycker är väldigt tråkigt: att gå i matbutiker. Det är en bortskämd syn på saken, det vet jag, så ta det med en nypa salt. Jag går omkring där och letar efter saker, och trots att jag har handlat i butiken i flera år så hittar jag aldrig något. Jag tänker på när man stänger en matvarubutik och allt bara står kvar, väntandes på att någon ska komma och ta dem dagen efter. Om jag hade fått välja hade jag varit där själv, strosat mellan hyllorna, plockat det jag vill ha, blippat och betalat själv. Sen cyklat hem. Häromdagen köpte jag två par jeans jag inte behövde för att jag inte vågade säga nej till säljaren. I matbutiker kan jag få panik av känslan att så länge jag lever måste jag fortsätta fylla på med mat. Det är inte så att jag inte gillar mat, jag älskar mat. Jag älskar att äta. Men jag är inte gjord för att gå och tänka på vad jag ska äta till lunch. Är det inte lite stört hur fixerade vi är kring mat? Den där hetsen efter att maximera livet, prova nya recept, hitta rätt restaurang, fylla varje ögonblick med något Instagram-vänligt. Det kanske inte blev så tråkigt. Sov gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:16Då blev Odysses irriterad
Hej Somna. Hej ska du ha, välkommen till en timma av mig. Jag är lugn för första gången idag. Hela dagen har gått i ett slags puls-flow, och när jag kom hem pep och tjöt det i hela kroppen. Dels för att jag har tinnitus. Varför stod jag så nära högtalaren på den där konserten i Göteborg 1997? Jag blir lite irriterad på mig själv, lite så som Odysseus måste ha känt sig. Det är svårt att inte tänka på Odysseus när man tänker på berättelser och sagor. När jag gick scenskolan sa någon att sagor är hälsosamt, att de hjälper oss bygga ställningar på insidan där vi kan fästa våra liv som annars är så tumultartade och fragmentariska. Och Odysséen är ju något man kan kalla en riktig hjältesaga. En grotta, en cyklop, stormar, en förargad Poseidon, lejon, en besättning som blir förtrollad till grisar, sju år hos en nymf, ett sund med två faror, en resa till dödsriket och flera andra motgångar. Tjugo år för någonting som skulle ha tagit några veckor. Man skulle kunna säga att hela Odysséen handlar om ett gäng karlar som åker över Medelhavet och försöker undvika att bli uppätna på det ena eller andra sättet. Följ med så får du höra historien om Odysseus och hans äventyr. Godnatt. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:24Konstig Fotboll
Hej Somna. Hej och hallå. Hur mår du idag? Är det bra, dåligt eller mellan? Jag är på brasidan idag. När man går till val pratar man ofta om jasidan och nejsidan, men jag tycker det pratas alldeles för lite om brasidan. Jag kände efter ordentligt nu när jag sa det. Jag tror faktiskt att det kommer bli bra, och det är en väldigt fin känsla. Idag vill jag prata om en konstig idrott. Jag tänker prata om fotboll, kanske till och med undervisa dig lite. Jag är ju bra på att prata en timme utan manus, och jag kan en hel del om fotboll. Det handlar bland annat om geniförklarade textförfattare som ska skriva hejaramsor men råkar transkribera sina familjebråk, vilka skickas direkt till klacken utan att någon korrlyssnar. Som du förstår kan det bli väldigt konstigt. Jag tänker också sticka ut hakan lite och berätta att jag har varit på Kristallen-galan några gånger. Det är, om man frågar mig, kanske den vulgäraste av alla galor. Inte alls lika kul som det ser ut på TV. Många berusade människor och sårade själar som inte vann priset de var nominerade till. Jag delar med mig av mitt fulaste Kristallen-minne. Bolibompadraken var nominerad till bästa tv-personlighet. Jag var rösten till draken, och draken beställde två flaskor vin. Som den inte kunde dricka upp... Jag blev mycket berusad och mycket ledsen. På vägen hem grät jag tyst i baksätet och kände mig som en sån loser. Sen är vi tillbaka till fotbollen. Den hette egentligen bollfot från början. Det var ett danskt öknamn på en lite älgest person som bodde i en by vid namn Rödskrökan, och vars ena fot hade svullnat upp ordentligt efter att han blivit överkörd av en skogstraktor. Godnatt. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:12Sång till ett träd
Hej Somna. Är du en sån som lyssnar på hela avsnitten, eller en sån som somnar? Jag gillar att det finns båda. Jag har suttit och bölat så som ett litet barn bakom ratten på min svarta Peugeot. Jag är i den perioden i mitt liv just nu när jag sitter i bilen, skruvar upp någon låt på hög volym, sjunger med och grinar. Det har varit mycket sånt på sistone. Det finns en aria som inleder Händels Xerxes och som jag har lyssnat sönder de senaste dagarna. Det är en persisk kung som börjar hela operan med att sjunga till ett träd, en platan, och om hur fin och skön skuggan var under det. Vet du vad en kastratsångare är? Vi pratar om den fruktansvärda och fascinerande traditionen kring kastraterna. Det är någonting med att den där ljusa rösten var den yttersta maskuliniteten i en annan tid. En kastratsångare var det manligaste av det manliga, och så sjunger han om ett träd, så ömsint. Det är lite sorgligt att flera stycken är skrivna för en rösttyp som är borta. Som ett sorgset eko från denna tragiska passage i kulturhistorien. Jag funderar över att min förmåga att känna djupt har återvänt, sakta, sedan jag slutade med antidepressiva. Förstå mig rätt, tycker att antidepressiva är en bra lösning, men det tar även udden av känslorna. Oavsett tragiken i att jag sitter och gråter högt, så är det en väldigt helande grej att göra. Jag har börja köpa instrument. Det började när jag flyttade in i lägenheten. Bland annat en fiol som hänger på väggen där hemma. Jag tar ned den ibland och försöker spela låtarna jag lärde mig som barn. Jag vill fylla mitt liv med klang. Godnatt Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:10Bergakungens Sal
Nu öppnar Bergakungen sin stora dörr in i Bergakungens sal. När jag var i tonåren lyssnade jag på det stycket om och om igen, på en skiva mina föräldrar hade. Det är något med hur det stegras och stegras och avslutas med smällar som jag tolkade som dörrar som slår igen, och i mitt huvud byggdes en hel värld bakom dem. En liten pojke smyger in genom en hålighet i ett berg och hamnar mitt i Bergakungens sal. Där dansar troll runt en flammande eld, gåtfulla varelser med långt hår och en lukt som inte går att värja sig mot. Det är inte såna där sagotroll med svamphattar och röda kinder. Pojken har hamnat mitt i Bergakungens sal. Han har med sig sin lillasyster. Trots att musiken är så hög vågar de knappt andas. Syskonen ser att längst bort, på en uthuggen trätron, sitter själve Bergakungen med klarblå ögon, guldkrona och en stor svart hund vid sin sida. Runt om den ligger det högar med skatter. Lillasyster råkar nysa och allt blir tyst. Trollen spanar åt alla håll. Bergakungen reser sig upp, lägger sin hand på den stora svarta hunden och tittar rakt på barnen. Visst hade det varit roligare att leva i en värld där troll fanns? Om jag fick välja skulle jag hellre existera i en värld där det finns troll, än tvärt om. Jag pratade med Harriet om att när hon var liten köpte jag leksaker och godis och slog in dem i folie. Jag sa att det var ett troll som hette Tripp som hade snott dem och sen lagt dem i skogen. Det är så speciellt att prata med sitt barn som idag är tonåring om hennes barndom. Man ska vara försiktig med att prata om vad som är verkligt, för att det är upp till varje människa. Sov gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:17Härskaren
Hej Somna. Idag ska jag intervjua en envåldshärskare. Hur bemöter man en envåldshärskare? Det vet jag faktiskt inte riktigt. Det visar sig att envåldshärskare är ett ärftligt tillstånd. Man kan alltså inte skylla allt han gör på honom själv, det är ett tillstånd han blivit fostrad till. Han bestämmer inte så mycket över andra heller, utan låter andra bestämma över andra och rapporterar till honom. Hans egentliga uppgift är att ha bra social koll över alla småpåvar. Visste du att jag är släkt med Gustav Vasas pappa Erik? Erik fick en dotter som hette Margareta och från henne härstammar jag. Jag tänker på Gustav Vasa. På sagorna från Dalarna och hur det egentligen var. Jag lyssnar på en bok om honom när jag ska sova. Jag brukar påminna mig om att det faktiskt hände, på riktigt. Föräldralös, fråntagen allt, efterlyst. Hur mådde han? Hur var det när han var i Dalarna? Det är mörkt och kallt. Han ber om hjälp men får nej. Ensam, 24 år, med ett uppdrag. Det är inga små grejer han gick igenom. Jag glömmer nästan bort härskaren. Han är inte road. Den enda anledningen till att han är kvar är att hans skjuts är borta och hämtar en router. Han vill ha wifi. Det är svårt att få det att funka i ett stort slott. Det enda han egentligen säger till folk är "jag hugger huvudet av dig" eller "jag ger dig ett slott". Han erbjuder dig ett slott, Somna. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:01:20Bonita Flärd
Hej Somna. Förra gången jag spelade in ett avsnitt fick jag en parkeringsbot. Jag hade parkerat på trottoaren, jag kom ju inte in på bilplatsen för där stod Ninas bil. Och så möttes jag av den där alarmistiskt gula lappen som lyser i närmiljön. Så idag tänkte jag prata om parkeringsvakter. Jag har aldrig förstått mig på folk som hyser agg mot parkeringsvakter. De gör ju bara sitt jobb. Något jag heller inte riktigt kan förstå, är att vissa människor faktiskt vill jobba som parkeringsvakter. Kanske är det bara för att jag själv är rädd för att folk ska bli arga på mig. Den här berättelsen handlar om parkeringsvakten Bonita Flärd. Hon föddes med glasögon, kunde redan tala och läsa, och började bötfälla bilar samma dag som hon kom ut. Under sin första säsong bötfällde hon miljontals bilar, och folk kunde inte riktigt bli arga på henne, eftersom hon bara var en liten bebis. Hon åkte i barnvagnen bakom spårvagnen. När jag var liten fick jag lära mig av de självutnämnt kloka personerna i kyrkan där jag gick, att människor har själar men inte djur. Men vad är egentligen en själ? Jag vill ändå säga att i den mån det finns en själ, så måste den vara gemensam för allt som lever. Tillbaka till Bonita. Hon blev till slut den enda parkeringsvakten kvar i världen, då hade hon hunnit fylla 60 år. Hon tyckte fortfarande lika mycket om den där känslan, när hon fick sätta fast den gula lappen på vindrutan. Nu är det dags att sova. Godnatt. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:17Älskade Glitter
Välkommen hit. Du har öppnat den lilla dörren till det lilla krypinnet, och nu är du här med mig i Äventyrsvargen. När hittade du en pinne senast? Jag gjorde det idag, en skogspinne mitt på gatan i staden.Jag tänker tillbaka på Hökviken och de äldre männen som plockade pinnar från Stora vägen, och på pappa som kom hem från bymötena och kände sig liten och tilltufsad. När jag började högstadiet tittade en tjej mig stint i ögonen och frågade vad jag skulle göra sen. Hon psykade mig. Jag försökte dra mig undan men hon höll fast mig i handen, och hennes kompisar runtomkring skrattade. Jag försökte låta cool och började prata grovt dalmål. Jag skulle så gärna vilja vara någon som bara sprutar ur sig böcker, men jag har varken kraft, ork eller intresse. När jag började gymnasiet insåg jag att jag var bra på att skriva rim. Jag skrev sångtexter, det var lättare eftersom en sångtext har en struktur man måste förhålla sig till, och plötsligt blev det möjligt att rymmas stort inom litet. På scenskolan skrev jag nog mer än hälften av alla sketcher. Och så finns där, fortfarande, en glödande boll av längtan i bröstet. Något som glittrar och porlar och som jag inte riktigt har ord för. Kanske är det en djup, stundtals obesvarad kärlekshistoria med livet. Jag får frågan ibland vad min kreativa process är, och jag tycker att det är en svår fråga. Den är ojämn och intuitiv, väldigt luststyrd. Jag kan en massa ord, men egentligen tycker jag inte om ord, de förstör så mycket också. Just nu känner jag en djup längtan i bröstet. Den går djupare än ord, och jag kommer inte åt vad det är som värker och strålar och pirrar och glittrar. Godnatt, älskade glitter. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:02:42Jag föll, jag faller
Somna, din hesa höst. Timmen börjar nu. Att leva är att uppleva ett flöde. Eller egentligen är det inte sant. Egentligen består allting av ett oräkneligt antal bitar som kastas på oss, och som hjärnan sedan synkar ihop till en begriplig film. Jag betraktar mig själv. I grå mjukisbyxor och vita mockasiner för värmens skull. Jag började spela in och pausade. Satt en stund med händerna i ansiktet och kände mig som ett barn som måste gå till skolan men inte vill. Det är ändå en bild jag är bekväm med. Hur får man alla delar att hålla ihop? Det är en knepig nöt. Tänk om man skulle kunna bygga om dem. Bromsa in, betrakta nuet, fundera över ordningen. Plocka isär verkligheten så att den inte längre hör ihop. Vi landar i känslor ett tag. Hur vet man att man är kär, till exempel? Känslor är inget statiskt, inget evighetsläge. De är som en gas. Inte fasta. Man kan aldrig veta om det man känner är där för att man vill, eller för att man faktiskt är det. Vi lär oss vad känslor är, och hur de tar sig uttryck. Inget är säkert. Allt kan ändras. Varje sekund jag fortsätter att leva är en fullständig ovisshet. Jag faller. Det går inte att hitta trygghet. Känner du att du förändras? Jag har börjat göra det. Jag heter Henrik Ståhl och jag faller. Sov så gott. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:01:33Den vilda tigerjakten
Hej Somna. Hej och välkommen till min värld, som också är din värld. Jag tänkte börja med att tacka dig, men det kanske blir lite tjatigt att tacka dig hela tiden. Podcasten har snart funnits i tio år och är ungefär samma sak som den alltid varit. Vad är meningen med livet, Somna? Den enda meningen med livet är att leva. Är det det sannaste jag sagt sedan poddens start? Tänker man så, blir allting möjligt. Meningen med livet kan vara precis det du har lust med. När jag var liten fick jag lära mig att tigrar var farliga. Lejon, inte alls lika farliga. Är man jagad av en tiger är den mänskliga hjärnan redo för det – attack eller flykt. Det är vad vi idag kallar panikångest. Inte en bugg i systemet, utan hjärnan som gör precis som den ska. Det här avsnittet handlar om en tiger med existentiella problem och en man vid namn Gunnar Elskåp. Tigern jagar honom och han börjar springa. Han är extremt snabbfotad, han är nämligen sprintvärldsmästare. Hans ben går som små träpinnar och han springer i enbart kalsonger. Något vaknar hos tigern, jakten har fyllt tigern av en djup känsla av mening. Vem vinner, herr Elskåp eller tigern? Är du obekväm att prata inför folksamlingar Somna? Jag vet att många är det. Finns till och med personer som jobbar med att göra folk mer trygga att prata inför folksamlingar. Jag är inte det, jag känner mig som tigern, det är något som vaknar. Jag spetsas till och blir mer Henrik. Det är de mindre tillfällena jag kan tycka är jobbiga. Tänk att vi kan vara så olika. Godnatt Somna. Puss och kram. Vi hörs snart igen. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:07Var är mitt gömställe?
Hej Somna. Jag är inte bitter. Dagens avsnitt ska handla om att kämpa sig upp för en backe. Eller nej, det ska det inte alls. Vilket tråkigt tema. Det handlar om att jag har svårt att säga nej. Jag köpte merch i fel storlek för att jag inte klarade av att stå i kassakön och inte köpa någonting. Jag giggade på en Finlandsfärja med höggravida Nina, ingen loge, en bakfull ljudtekniker som konsekvent presenterade mig som Markus, och en publik som till stor del inte förstod svenska. På taxfreen var jag den sekunden ifrån att köpa en whiskyflaska som kostade 30 000 kronor, för jag ville inte säga nej. Ibland känner jag att jag har slösat bort mina unga år. Men sen tänker jag: jag vill faktiskt inte bli ung igen. Jag har kämpat mig hit. Att behöva börja om utan den verktygslåda jag har idag, det låter inte lockande. Min morfar förstod sig nog inte riktigt på mig. Jag lekte så mycket, och det gjorde inte han. Han hade arbetarhänder fast att han jobbade i restaurangvärlden, och han hade gärna berättat för mig hur jag skulle leva mitt liv. Han var väldigt noga med att man skulle göra rätt för sig. Min mormor var 100 & närvarande i mitt liv. Det var hon fram tills den dagen hon dog, när jag var 28 år. Jag lovade mig själv att aldrig börja röka. Jag håller fortfarande det löftet. Tack Somna för att du finns. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
59:43Kalla mej guld
Hej Somna. I natt öppnas ett litet draperi i Äventyrsvargen och ut kliver Ester från Byrån för inre anställningar. Hon har väntat länge. Hon vill prata om det där som pågår under allt annat. Inte jobbet du har. Utan jobbet du gör utan att veta om det. Det blir prat om brevbärare som levererar meddelanden mellan olika delar av sig själva. Om väktare som står vid gränsen mellan det som visas och det som är. Om katter som inspekterar världen med största allvar och hundar som sorterar känslor de aldrig bett om. Och någonstans mitt i allt så uppstår ett litet glapp. Mellan tankarna. Där något kanske finns. Eller inte. Det är som det är. Kanske är du en arkivarie. Kanske en demolerare. Kanske sitter det en liten figur i dig och grubblar utan att någonsin bli klar. Och det är okej. Du behöver inte förstå något av det här. Du kan bara ligga där och låta det passera. Som brev. Som något som klingar till och sedan försvinner igen. Sov Gott! Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/ Mer om Somna med Henrik, klicka här: https://www.somnamedhenrik.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:15Att välja ett liv
Somna. Det börjar i påsken, i tystnaden som först känns som frihet och sen långsamt förvandlas till något annat. Något som ligger och trycker mellan tankarna som stora stenblock. Henrik sitter ensam, äter godis, tittar på tv och märker hur huvudet inte längre är en plats att flyga i utan något att sitta fast i. Sen plötsligt: en rymdfärd. Fyra människor i en garderob på väg runt månen. Och där någonstans börjar en tråd om hur vi står ut med varandra. Eller inte gör det. Om att vilja skrika “titta på mig” bara för att få något att hända. Om hur små ljud kan bli outhärdliga. Och hur vi samtidigt kan göra det mest otroliga tillsammans. Det handlar om att vara själv. Och om att behöva andra. Och om att flera saker kan vara sanna samtidigt, även när de inte går ihop. Om den vilda och den lugna Henrik. Om att välja ett liv och samtidigt sakna det andra. Och någonstans mitt i allt: en katt som inte vet om den vill in eller ut. Det är som det är. Det som händer, händer. Nu börjar vi. Sov Gott! Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/ Mer om Somna med Henrik, klickas här: https://somnamedhenrik.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:15Faster, faster
Somna. Det blev fel. Och därför blev det rätt. Ett avsnitt som egentligen inte skulle finnas, men som ändå finns. För att något släpptes igår som skulle ha släppts idag, och då sitter jag här i värmen i Äventyrsvargen och försöker förstå varför det känns viktigt att hålla tider, och varför jag ändå inte riktigt gör det. Vi pratar om rutiner. Om skuld. Om att vara den som lyssnar “på riktigt”. Och så glider vi ner i en gammal kartong med serietidningar i en källare, där värmeböljor gör människor galna och ankor skrattar på sätt som kan missförstås. Det blir fastrar. Fjädrar. En flicka som heter Fimpen som rör sig mellan stillhet och raseri. Ett hus med 900 000 människor. En anka som heter Arne som blir missförstådd men ändå hittar tillbaka till sitt skratt. Och någonstans där, mellan snabbmatsställen, barndomsminnen och små oförrätter som aldrig riktigt får ett utlopp, så finns du. Somna. Du som lyssnar halvt, eller inte alls. Eller hela vägen. Det är som det är. Det som händer, händer. Sov Gott! Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:01:31Det riktiga Japan
Välkommen tillbaka Somna. Det är kul att du är här. Det är faktiskt kul varje gång. Jag vet att det kanske inte känns som att det är sant. Men det är det. Vi sitter ihop en stund, du och jag. Till sin natur är livet en lat process. Det är alltid det närmaste som gäller, det som kräver minst energi. Det är närheten som avgör, inte det som är bäst. Om du tänker tillbaka på ditt liv, är det inte så då? Att du valt det som är nära. Ibland fastnar tankar i huvudet. Jag kan inte riktigt varför det fastnar. Som ett litet frö som har börjat växa i en spricka. Jag pratade med en svamp som heter Ture. Han sa en sak som fastnade. Det vi ser när vi ser en svamp är inte svampen, det är dens fruktkropp. Hela svampen ligger under jord. De kommunicerar med varandra under skogens golv. Alltid som när man pratar med en svamp, så började vi prata om Japan. Ture har sedan han var 20 år velat åka till Japan. Jag har också velat åka till Japan. Jag har längtat till Japan. Har varit lite bitter på mig själv att jag inte åkt dit när jag var yngre och mer formbar. Nyligen insåg jag att jag inte vill åka till Japan längre, för då tvingas jag ge upp det Japan jag har inom mig. Den versionen av Japan är perfekt. Det finns en frihet med de inre platserna som man har på insidan som små skatter. En frihet som de riktiga platserna inte kan ge. Riktiga platser har en skyldighet mot sin egen komplexitet. Det är både fult och fint. I platserna inom oss kan vi välja ut allt det fina. Mitt Japan har inga oglamorösa ögonblick. I verkligheten är det inte som man har tänkt sig. Det är platt, tråkigt och fult. Jag tänker på en framtid där turismen är borta. Ersatt av VR-styrda robotar som besöker platser åt oss. För att de ska smälta in bland lokalbefolkningen ger man dem mänskliga ansikten och bygger proteser. Någon gång ska jag åka till Japan. Först måste jag göra mig av bilden jag har. Det handlar inte om att jag rätt att bli besviken, jag är ointresserad av att förstöra min fina bild. Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/ Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:00Planetisterna
Hej Somna. Varför börjar jag varje avsnitt med att särskilja mig från resten av verkligheten? Varför är det så viktigt för mig att inte vara som alla andra? Det är nog en rest från mobbningsåren, ett försvar. Jag har aldrig förstått mig på folk som gillar stranden. Eller folk som tycker att det är viktigt att jobba på brännan för den delen. Tack för ozonlagret Skapelseföreningen. Det här avsnittet handlar om Skapelseföreningen, en ideell förening bestående av äldre gubbar och en kvinna vid namn Solveig som skapade solen. Kenneth Orgiman är ledaren och bestämmer allt. Men det är Kjell-Åke och hans kompisar Kjell och Åke, lite lägre i rang inom föreningen, som råkar starta ett hobbyprojekt som växer sig större än någon hade anat. De skapade liv. Men UV-strålningen från solen var ett problem. Lösningen kom till Kjell-Åke under en tråkig middag, när han träffar en far och en son. Tack för att du finns, Somna. Godnatt. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
59:43Valdemar Lorbos
Hej Somna! Det är sent. Inte dramatiskt sent, bara sådär sent som det blir när man inte riktigt blir trött och tankarna lägger sig i lager ovanpå varandra. Jag sitter här och hör min egen kropp arbeta i det tysta och börjar bygga en människa av ingenting. Han heter Valdemar Lorbos. Han är lobbyist. Eller kanske är han mest någon som befinner sig i en lobby hela livet, i ett mellanrum där man aldrig riktigt anländer. Vi följer honom till Bryssel och vidare till Tbilisi, till hotellrum som inte minns honom och skor som inte är gjorda för kullersten. Han går vilse på ett sätt som inte gör ont. Eller jo, lite. Men också på ett sätt som öppnar någonting. En klarinett i natten. En katt som blinkar. Ett samtal som inte leder någonstans. Det här är ett avsnitt om att vara mitt emellan. Om att kanske inte veta vem man är, och att det inte behöver lösas. Och någonstans där, i allt det där som inte riktigt är något särskilt, finns en liten rörelse. Inte stor. Men tillräcklig. Du behöver inte hänga med. Som vanligt. Sov Gott! Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:45Skalor
Hej Somna, vad är det för dag idag? Är det tisdag eller måndag? Jag vet inte, du vet hur det är. Jag vill gå ut och gå med dig idag Somna. Vi är på ett fält och står i mitten på det fältet. Vi har krympt, du och jag. Vi har blivit mindre. När jag var yngre hade jag det som en fantasi, att kunna krympa. Vi ser en människa, som för oss är helt enorm. Det är Signe. En kvinna vars hela jobb är att mäta saker, allting, hela dagarna. Hon är en mätare. Hon märker att vi tittar på henne, och hon är en sån som älskar allting, oavsett storlek. Det finns alltid något större, Somna. En sten är stor för en myra, men liten för ett berg. För storlek, visar det sig, är inte en sanning. Det är ett förhållande. Plötsligt är det vi som är stora och det är Signe som är liten. Är det vi som har växt, eller är det Signe som har krympt? Det är som att vi blir större för varje steg vi tar. Vi sätter oss bredvid Signe. Världen runt oss växer och krymper. Allt händer samtidigt. Vi är tillbaka där vi började, eller egentligen har vi inte gått någonstans alls. Det är samma fält, eller så är det ett helt nytt. Godnatt från alla skalor, det lilla och det stora. Mer om Henrik, klicka här: https://www.henrikstahl.se/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:00Ursynkad
Hej Somna. Det händer att jag ligger och tänker: nu går tåget. En störande tanke, sen en till, och sen är det igång. Och just nu finns ingenting vi kan göra åt det. Det är som det är. I det här avsnittet pratar jag om hängslen. Förra sommaren hade jag hängslen för första gången på flera år när jag träffade några nya kompisar på Södermalm och åt borsjtj. Med de kompisarna såg jag också en gammal ståuppkomiker på Norra Brunn som skämtade om samma saker som 1992. Det var lite sorgligt. Har du tänkt på sånna personer som fastnar i ett årtionde? Vars hela liv utspelar sig i en tid när deras liv peakade. Jag är rädd att det skulle hända mig. Jag vill inte fastna. Livet som har varit är borta. Det finns inte längre. Efter livepodcasten städade jag och min nya anställda lokalen. När vi var klara gick hon vidare för att ta en drink och fira. Jag körde hem genom natten och åt yoghurt med havrekuddar framför tv:n. Det jag var gladast över var att jag hittade en parkeringsplats så nära. Det är som att jag kliver av ett framrusande tåg. Håller jag på att bli ursynkad? Det gör ont. Om jag nu har stannat, så måste jag kanske måste putta mig framåt. Jag är fine, jag är okej. Jag har inte svaren. Godnatt. Mer om Henrik, klicka här: **https://www.henrikstahl.se/** Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
1:00:03